Fotboll på sommaren och bandy på vintern. I decennier regerade de sporternas lokala lag som största publikmagneter i idrottsstaden Motala. Det var Maif och IFK som var de stora institutionerna, som det pratades om när man reste runt i andra delar av landet. Till viss del är det fortfarande så att när Motala och tävlingsidrott kommer upp, då vill folk i den äldre generationen prata om Gösta Löfgren på 1950-talet och i min generation prata om bandyns publikrush på 1980-talet.

Men i början av 2000-talet hände något. Bygdens motorintresserade företag och människor såg till att ge Piraterna en skjuts uppåt. Ett Piraterna där Börje Ring på 1990-talet kunde åka omkring i ettan på sin ålders höst och där lag som Korparna, som inte sladdade i kurvorna, kunde komma på besök på Dunteberget.

Speedway då var exotiskt, men långt ned på statusligan i Motala.

Men så kom satsningen som Rolf Östlund och de andra i den innersta Piratkärnan kämpade fram och 2003 kom framgången, i tv-sänt kval gick Piraterna upp efter seger mot Gasarna från Avesta. Ja, det var Gasarna man körde mot, inte Masarna.

Sedan dess har Piraterna, i takt med bandyn och fotbollens publika tillbakagång, varit flaggskeppet för arenaidrotten i stan. Visst, första elitserieåret 2004 skulle laget åkt ur direkt egentligen, efter att ha fallit i en tuff bottenstrid mot Indianerna, men Piraterna fick vara kvar sedan andra lag bangat ur. Varje tisdag har det nu i 14 år sommartid varit actionfyllda folkfester på Dunteberget då det någon gång kom 5 000 för att se Tony Rickardsson i Masarna och då storpubliken också fått njuta av några SM-finaler, och guld 2011 och 2013, i Motala.

Det har sett i backspegeln varit rätt osannolikt att Piraterna skapat den stämning som varit, med en rad världsförare på banan och där siffror på 2 000 åskådare ansetts dåligt, samtidigt som andra lokala lag inte ens kunnat drömma om de publikmassorna i vardagen. Det är en epok som för alltid kommer att leva kvar i ortens idrottsliv.

Men allting har ett slut och denna fantastiska era kan få ett åtminstone tillfälligt slut på tisdag, om nu Piraterna kommer sist och om nu laget verkligen flyttas ned. För en nedflyttning skulle definitivt göra att åtminstone bandyn traskar om i statusligan. Kanske innebandyn också om Solfjädern gör det bra i ettan.

Allsvensk speedway, om serien nu över huvud taget finns nästa år, är nämligen ljusår från vad elitseriespeedway är i form av publikintresse, sponsorattraktion och mediahype.

Om någon tror att vi i "lokalpressen" gottar oss åt Piraternas misslyckande tror man också fel. Sedan jag började på MVT har vårt sportschema åtminstone på sommaren gjorts efter speedwayens heta tisdagar och digitalt är Piraterna mycket viktiga för MVT:s siffror, precis LHC är för Corren, Västerviks hockey för VT och IFK Norrköping för NT.

Så nog känns det som en mycket viktig match i Målilla för Piraterna, och för hela Motala. Tomrummet skulle bli enormt utan Piraterna i högsta serien, och att flaggskeppet i stans idrott är i gungning är inte roligt för någon. Inte ens för de klubbar som konkurrerar är det kul. Framgång föder nämligen framgång, mer än att den enes död är någon annans bröd. Man kan alltid komma tillbaka, men vi vet speedwaylag som aldrig gjort det efter liknande motgångar och uråkningar.

När det gäller vems fel det är att Piraterna gått så dåligt har såklart förarna ett stort ansvar. Men att lagkänslan körts i botten och att det inte är någon harmoni i depån har också ledarna ett stort ansvar för. Om Stefan Andersson Skill har rätt att såga sina förare så hårt som han gjort borde han också vara mycket kritisk till sin egen insats i år.