Widar Ledarna för de åtta riksdagspartierna har nu på allvar inlett maratonloppet fram till valdagen 9 september. Häromdagen möttes de åtta i valrörelsens första partiledardebatt i Expressens och Dagens Industris regi, utfrågningar pågår i radions P1, snart börjar partiledarintervjuerna i TV4 och SVT och hos TT och varenda dag kommer varenda partiledare att kliva upp på ett antal scener för att förmedla snabba och rappa besked om varför just det egna partiet är värt att rösta på. Det är en tuff resa med intensiv mediebevakning; i stort sett varje dag kan partiledarna läsa att de vann eller förlorade, är stjärnor eller oduglingar, ökar eller minskar i opinionen. Det är en väldigt speciell bubbla de vistas i under några intensiva veckor. Partiledarna är olika lämpade och hopkomna för valrörelsekamper; så är det. I det stora hela tycker jag dock att partiledarna givet förutsättningarna gör habila och stabila insatser.

Det stora problemet för partipolitiken är det omfattande misstroendet utanför valrörelsebubblan. Som Novus visar i sin senaste undersökning (mätningen genomfördes 9-13 augusti i år) så har samtliga partiledare betydligt lägre förtroendesiffror nu än vad som gällde under den förra mandatperioden. Endast för en partiledare - Ulf Kristersson (M) - är det något fler som har förtroende än som inte har förtroende. För alla övriga är de negativa omdömena i flertal jämfört med de positiva.

Kristersson leder ligan på 35 procent. Han skuggas av Annie Lööf på 33 procent och Stefan Löfven kniper tredjeplatsen med sina 31 procent. Jimmie Åkesson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) delar fjärdeplatsen på 29 procent. Och så vidare. Stackars Isabella Lövin (MP) ligger sist med 12 procents förtroende. Förtroendemiljön är dessutom väldigt polariserad. Jimmie Åkesson vinner i stor stil både deltävlingen "Mycket stort förtroende" (13 procent) och "Mycket litet förtroende" (49 procent).

Svagt förtroende för budbärarna ger svagt förtroende för budskapen. Att misstroendekulturen växt till sig under den gångna mandatperioden är inte särskilt märkligt. Partierna har inte övertygat i väljarnas viktigaste frågor: Våldsamma svängningar i invandringspolitikens retorik, oförmåga att göra något åt skjutningar och tiggeri, symbolpolitiska utspel, låtsasmajoriteter i riksdagen. Lägg därtill omogen beröringsskräck och mobbningstendenser gentemot det växande SD. Så hänger det ihop, som den gamle statsministern Göran Persson (toppade förtroendeligan med 61 procent i mars 2002) brukade sammanfatta sina föredrag.