Statsminister Stefan Löven sa nyligen att Sverige inte gör tillräckligt för de uppskattningsvis 250 000 barn i Sverige som lever i hederskulturer.

Det tycker inte gymnasieläraren Marléne Stenman heller.

– Vi har mer än 100 barn i Sverige som är gifta med vuxna män.

Artikelbild

| På minnesgalan för Pela och Fadime visades sms-konversationen mellan Marléne och den kidnappade flickan, som efter ett år fick hjälp av ett nätverk att fly från fångenskapen i föräldrarnas hemland och komma tillbaka till Sverige.

– Vi har tiotusentals flickor och kvinnor i Sverige som är könsstympade.

– Vi har 6-åringar som inte får cykla, klättra och hoppa för att mödomshinnan, som inte finns, ska spricka.

– Vi har flickor som försvinner under sommarloven, kidnappas till föräldrarnas hemländer och gifts bort.

– Vi har mängder med barn som dagligen utsätts för förtryck av sin egen mamma och pappa.

Artikelbild

| Marléne blev uppkallad på scenen och hyllad med stående ovationer från ett fullsatt Berns.

Läs mer: Statistik om hedersförtryck från länsstyrelsen.

Käkarna spänns på Marléne Stenman där hon sitter hemma vid köksbordet i Mjölby. Hon räknar upp de fall hon aktivt agerat i:

Artikelbild

| ”Att som lärare vara passiv när barn inte får delta på vissa lektioner är inte välvilja, det är tjänstefel”, anser Marléne.

Flickan som kidnappades till föräldrarnas hemland för att giftas bort, som hon hjälpte hem.

Den tvångsgifta flickan som hon hjälpte tillbaka till Sverige och vars föräldrar efter en rättprocess dömdes till fängelse.

Artikelbild

Marlénes dikt till och om den flicka hon var med om att återföra till Sverige efter att hon kidnappats till utlandet av sin far.

Kvinnan med ett litet barn som levde under dödshot från sin egen mor och exman och som fick skyddad identitet.

Flickan som under många år, till sist flydde från en pappa som utövade eltortyr mot henne

Flickan som, efter en ”oskuldskontroll” blev bortgift med en äldre släkting.

Flickorna hon varit familjehem åt.

Barnen som är så rädda att de inte ens vågar träffa Marléne eller berätta vad de heter, men som kommunicerar med henne via sociala medier.

– De flesta är flickor, men även pojkar drabbas. Pojkar är både offer och förövare. De blir bortgifta och vågar inte göra motstånd mot fadern innan det är för sent. De kontrollerar och bestraffar sina systrar, ofta för att de tycker att det är rätt, men också när de egentligen tycker att det är fel. De vågar inte gå emot sina föräldrar.

– En annan vanföreställning är att det uteslutande handlar om muslimer. Det är fel. Familjen och släkten behöver inte vara religiös alls, eller kan tillhöra vilken religion som helst.

Hur började ditt engagemang?

– För tiotal år sedan såg jag en flicka som inledde varje skoldag med att gå in på toaletten och ta av sig slöjan. Jag började prata med henne. Hon var rädd för sina föräldrar, berättade att de tvingade henne att bära slöja och förbjöd henne att göra vanliga saker som hennes kamrater gjorde. Hon berättade om en utsatthet som jag visste fanns, men inte kommit i kontakt med, och allt utgick från slöjan.

Slöjan, på vilket sätt?

– Hon förklarade att hon blev en annan människa med den på sig, tyst och lågmäld. Slöjan är ett påbud och en mycket stark symbol vars syfte är att gömma, kuva och begränsa. Med de stora begränsningar slöjan har, är det ytterst angeläget att flickor och kvinnor inte tvingas bära den.

Men om man vill bära slöja då?

– Vi har en lagstiftning som säger att barn som är 12 år har en tillräcklig mognad för att själv bestämma i religiösa frågor. Åtminstone denna åldersgräns borde skolan följa.

­– När så många flickor och kvinnor upplever slöjan som ett fängelse är det vansinnigt av västvärlden att normalisera den. Och jag har många, många kvinnor och män vars släktingar flytt från förtryckarkulturer bakom mig när jag säger de här sakerna.

De som nu går i täten?

– Ja. Myndigheterna har till stor del lämnat walkover. Därför är det unga kvinnor och män med invandrarbakgrund som går i frontlinjen för att bekämpa hederskultur i Sverige. När de ser att vi tyst accepterar det förtryck de flytt ifrån, utan att hjälpa de utsatta, blir de rädda, arga och förvirrade. Och det förstår jag, för samtidigt hävdar vi ju envist att vi är världens mest jämställda land.

Men kan du egentligen förstå problematiken?

– En del menar att jag som vit kvinna inte kan det. Men om man verkligen lyssnar på de utsatta, och vågar se den ofrihet de lever under, är det inte alls svårt att förstå. Eller ta ställning.

Du har fått höra att du är rasist.

– Jag vet var jag står och vilka värderingar jag har. Kampen mot hedersvåld, att stå upp för demokrati och barns rättigheter har inget med rasism att göra, utan med ren medmänsklighet.

Blir du hotad?

– Det har hänt. Nu senast i form av ett anonymt vykort till min man där han ombads vara rädd om sin fru . . .

Vad irriterar dig?

– Att frågan om heder har blivit ett slagträ i politiken. Det är så dumt, eftersom det ytterst handlar om mänskliga fri- och rättigheter.

– För mig är det oviktigt vem eller vilka som driver kampen, bara det är utifrån rätt syfte och inte används för att gynna främlingsfientliga krafter.

– De som är reella hot mot dessa ungdomar är de förminskande och ignoranta kulturrelativister, inom olika riktningar, som inte vill se hedersvåldet för vad det faktiskt är. Samma människor är rädda för att kritisera den religiösa radikalisering vi tydligt ser inom exempelvis islam.

Under ett sommarlov försvann den där flickan.

– Ja, hon blev kidnappad och bortförd till sina föräldrars hemland där hon förmodligen skulle tvångsgiftas.

– Vi höll hela tiden sms-kontakt och via ett internationellt nätverk kunde jag efter ett år hjälpa henne fly från platsen där hon hölls fången, och komma hem till Sverige. Det var ett stort, tidsödande och riskfyllt projekt.

På GAPF-galan (Glöm aldrig Pela och Fadime) nyligen blev Marléne överrumplad.

– Konferencierens hade fått tillåtelse att visa bilder på min och flickans avidentifierade sms-dialog, men jag anade inte att det skulle bli en hel programpunkt. Det blev många tårar.

Varför får vi inte bukt med hederskulturen i Sverige?

– Därför att de som är satta att hjälpa dessa barn inte tillämpar de lagar vi har för att skydda individer mot våld och övergrepp, som LVU till exempel.

Varför?

– De är livrädda att kritisera andra kulturvänjor, seder och bruk. Gör man det hänger rasiststämpel alltid över en.

Men barnen kan väl vara svåra att upptäcka?

– Absolut. De är fostrade i att vara skeptiska mot vårt sekulariserade samhälle, men det är när tjänstemännen väljer att tro MER på föräldrarna än på barnet som jag studsar. De intar ett familjeperspektiv istället för ett barnperspektiv.

Hur då?

– Man iscensätter samtal där barnen, inför sina föräldrar som är själva problemet, ska berätta om övergreppen, vilket de såklart inte vågar. Barnets bästa ska alltid komma främst, men i Sverige gör vi skillnad på om barnet heter Fatima eller Linda.

– Jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”Vad ska jag göra, Marléne? Soc tror inte på mig!”

Flata lärare gör dig förbannad.

– Det är vi lärare och förskollärare som först möter de här barnen. När de säger att de inte får vara med på gymnastiken, sitta bredvid en pojke, åka till simhallen eller hålla en pojke i handen – då är det vår plikt att agera! Allt annat är tjänstefel.

Vad ska läraren göra?

– Ta en diskussion med barnets föräldrar och sina kolleger. När det gäller gymnasieelever lyfter jag frågan med eleven efter lektionen, med ömsesidig respekt och så att inte de andra hör. Jag säger ”hur tror du det känns för den där pojken när du vägrar ta hans hand?”

– Hur skulle det hanteras om en svensk inte vill ta en invandrare i hand? Det är i princip samma sak, men utifrån kön. Könsdiskriminering.

Om du får göra en önskelista?

– Att alla människor gör det de ska, på sina respektive positioner. När barnet står i fokus kan det ibland vara nödvändigt att inte vara så rigid, utan våga rucka en liten aning på regelverket.

– Bort med all prestige och inled samarbete mellan olika aktörer, myndigheter och frivilligorganisationer.

– Skärp lagstiftningen och inför hedersbrott som en egen brottsrubricering.

Lite om dig nu, Marléne. Vad är det bästa med att vara du?

– Jag är orädd och jävligt envis, på gränsen till påflugen.

Vad är du mest stolt över av ditt livs bedrifter?

– Jag har bidragit till förändring för barn genom att vara stödperson, lärare och medmänniska.

Din största utmaning?

– Att inte tappa fokus på det jag åtagit mig. Att hålla hela vägen.

Beskriv dig själv med fem ord.

– Envis, krävande, känslig, slösaktig, orädd.

Vilken är den bästa bok du läst?

– ”Med känsla för barns självkänsla” av Petra Krantz Lindgren.

Om du fick resa i tiden?

– Frankrike under upplysningstiden. Humanismens vagga då vi lämnade de religiösa dogmerna och lät förnuftet göra sitt inträde.

Vad gör du en ensam ledig dag?

– Läser, skriver och spelar lite piano.

Om du fick ändra en sak med dig själv?

– Träna mer.

Något du är extra nöjd med, i din personlighet?

– Försöker se möjligheter istället för hinder.

Har du någon okänd talang?

– Jag kan spela ”Drömmen om Elin” på dragspel.

Om du vore ett djur?

– En innekatt som vår Sigge.

Var surfar du när ingen ser?

– Bloopers, men det är ingen hemlighet att jag tycker det är kul.

När är människor riktigt pinsamma?

– När de utövar härskarteknik.

Vad gör dig riktigt arg?

– Övergrepp på barn.

Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?

– Byter ut en del presidenter och andra makthavare.

Ett annat yrke som också hade passat dig?

– Journalist.

Har du någon extravagans?

– Lösnaglar.

Vad äter du vid din sista måltid?

– Min mans carbonara.

Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?

– John Lennon.

Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?

– Att bli statsminister.