Orrenius-bröderna, Johan och Niklas, möter upp oss i hotellfoajén på Clarion Hotel Post i Göteborg.

Den ena är hyllad chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside, den andre är prisbelönt stjärnreporter på Dagens Nyheter.

Johan: – Vi har ju olika jobb, men är ändå i samma bransch. Dock kan jag bli ganska trött på sådant snack. Jag tycker att det är härligare att sitta och prata om gamla Motala-minnen. Skönast är ju när man kan ses i Motala och spela ett parti Yatzy i stället för att prata om vad man brukar jobba med för stunden.

Artikelbild

| Johan jobbar som chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside. Niklas är välmeriterad stjärnreporter på Dagens Nyheter.

Hur ofta ses ni?

Niklas: – Rätt ofta. Jag brukar kolla med Johan när han ska åka till Motala – och då försöka se till att jag också är där. Roligast är ju att träffas där hemma hos mamma och pappa.

Johan: – Sedan har vi ju mycket kontakt, rent generellt. Vi skojar ju med varandra i sms nästan varje dag.

Motalakillarna hyser stor kärlek för deras gamla hemstad.

Artikelbild

| "Likt många andra städer i samma storlek har ju Motala försökt hitta en ny identitet", säger Johan Orrenius.

Niklas: – Jag brukar väldigt ofta stanna till på Motala bibliotek. Tittar man då på den stora anslagstavlan som sitter där inne så inser man ju att det är fullt av liv i staden. Anslagstavlorna är ju som en koncentrerad buljong av liv, liksom.

Så ni menar att bilden av Motala som en ”död stad” är orättvis?

Artikelbild

| "Man bryr sig väldigt mycket om hur det går för Motala", säger Niklas Orrenius.

Niklas: – Jo, fast så sa jag också när jag bodde där. Om man är typ 17 år så tycker man kanske inte att det är så roligt med en konsert på Sjöbris, utan dit går man kanske när man är i 40-årsåldern eller så.

Johan: – För mig var ju Motala världens bästa ställe att växa upp i. Sedan blev man 16-17 år och lite mer populärkulturellt medveten. Då kändes staden plötsligt liten och då längtade man till en annan plats. Sedan så blir man lite äldre och kan i stället se det fina i saker som man inte brydde sig om när man var yngre.

Artikelbild

Har det varit så för er också?

Johan: – För mig var det så. Jag sportade ju väldigt mycket och när jag kom ut ur den bubblan så kändes utbudet lite skralt. Då uppstod i stället en längtan efter någonting som kändes lite mer fartigt – vilket var kopplat till att man kanske ville börja förverkliga sig själv.

Artikelbild

Vad har ni för bild av hemkommunen i dag?

Johan: – Bilden man får utifrån är ju att det faktiskt händer grejer. Likt många andra städer i samma storlek har ju Motala försökt hitta en ny identitet. Nu känns det som att det finns ett ”go” som jag inte riktigt upplevde för tio år sedan.

Artikelbild

Niklas: – Personerna som vi växte upp med är ju i viss mån de som styr staden i dag. I alla fall för mig som är 44 år. Jag känner ju Elias Georges som är kommunfullmäktiges ordförande. Jag växte också upp med Pär Beckne som i dag är IFK-bandyns starke man. Många av dem som inte flyttade har ju fått viktiga positioner i staden.

Bröderna försöker ständigt hålla sig à jour med vad som händer i hemkommunen.

Niklas: – Man bryr sig väldigt mycket om hur det går för Motala. Så en sån här grej som Lalandia känns ju väldigt spännande. Det är ju som ett rymdskepp som landar i stan.

Johan: – Det är en bra historia. Hade jag varit dokumentärfilmare så finns det rätt många ingredienser där som skulle kunna få mig att gå i gång, tror jag. Vi har en stad som gått igenom rätt många utmaningar – och som plötsligt anser sig ha fått den här trumfen på hand. Nu skulle vara ett bra tillfälle att sätta i gång kameran.

Ni är ju uppvuxna i en familj där mamma var polis och pappa var advokat. Har det präglat er på något sätt?

Johan: – Genom pappas jobb fick man ju en glimt av världen. När vi var yngre hade han väldigt många asylärenden. Då fick man ju en bild av vad som hände i andra länder. Så här i efterhand har jag tänkt att den insikten var väldigt nyttig.

Niklas: – Den juridiska världen handlar ju om onda gärningar. Det fanns liksom någon sorts rättvisepatos hos både mamma och pappa som jag har fått med mig och använder i min yrkesgärning i dag.

Hur kom ni in på den journalistiska banan?

Johan: – Det känns ju helt otroligt så här i efterhand. Jag har svårt att se att det skulle fungera så i dag. Jens Bollius (dåvarande sportreporter på Corren, reds. anm.) hade nämligen intervjuat mig några gånger i egenskap av att jag var en hyfsat lovande tennisspelare. Då hade det väl kommit fram att jag var nyfiken på hans jobb. Sedan ringde han upp mig och frågade om jag ville testjobba. Om inte han hade varit så schysst och gett mig tid och utrymme så kanske jag hade blivit något helt annat. Sedan jobbade jag på där ett tag – utan att riktigt veta vad jag ville göra i livet. När jag väl bestämde mig för journalistiken så läste jag ett år på Skurups folkhögskola. Vilket ledde till att jag fick praktik på DN. Därefter blev jag värvad till Expressen – där jag jobbade i sex år.

Niklas: – 1997 så var jag på Correns lokalredaktion i Motala. Tiden på Motala-redaktionen var jätterolig. Därefter flyttade jag och min fru till Malmö och då började jag på Sydsvenskan – som jag var på i 14 år.

Hur ser ni på journalistyrket som sådant? Vad har förändrats sedan ni började i branschen?

Niklas: – Jättemycket har ju förändrats, förstås. Min känsla är att barriären mellan läsare och tidning har minskat. Yrkesrollen har dessutom blivit mer mångfacetterad, i dag måste man vara multijournalist på ett helt annat sätt. Ett tag trodde man ju också att tidningarna skulle dö, men det där har ju bromsats upp lite grann. Jag tycker snarare att det finns en renässans för det klassiska reporterarbetet som får ta tid. Vad vill man betala för? Jo, för någon som faktiskt åker till ett ställe och tar reda på hur situationen är där.

Vilka skulle ni säga är varandras största styrkor?

Johan: – Framför allt tycker jag att Niklas har en genuin nyfikenhet på människor. Han har en aldrig sinande nyfikenhet på vad som händer i folks liv. I grunden är han en snäll och varm människa som tror gott om människor.

Niklas: – Johan har verkligen ett gott hjärta. Det känns som en varm famn varje gång man får syn på honom. Han har också en otrolig blick för saker som ingen annan ser. Jag älskar att läsa hans reportage. Han kan vara på en bar i Freiburg och jag vet att ingen annan hade sett sakerna som han ser.

Hur är annars känslan inför Motala Expo?

Johan: – Upplägget är ju som sådant att vi ska intervjua varandra. Vi har inte riktigt synkat ihop oss än, men det ska bli jättekul att komma hem.

Niklas: – Nej, men vi kommer väl att prata om vad Motala är för oss. Jag tänker mig att det inte behöver bli så komplicerat. Vi är två killar som älskar Motala och som kommer ställa oss och prata om hur mycket vi älskar Motala, haha.