Sverige har en arbetsmarknad där en del människor är fast i arbetslöshet, samtidigt som vissa branscher har ett skriande behov av folk med rätt utbildning och rätt kompetens. Johan Löfstrand (S), vice ordförande i civilutskottet och riksdagsledamot reser runt till olika utbildningar inom just sådana områden.

– För 15 år sedan var det bara civilingenjörer vi hade brist på. Nu saknas kockar, lastbilschaufförer och väktare.

I Linköping utbildas tre klasser med totalt 60 elever på Moa Lärcentrums väktarutbildning. Uppskattningsvis behöver Sverige 2 000 väktare årligen för att täcka branschens behov. Lisa Karlson går sista terminen på utbildningen. För henne har väktaryrket varit en dröm sedan hon var liten. Trots att en väktare idag har många andra roller än att bevaka tomma industriområden så var det just det som fick Lisa att fastna för jobbet.

Artikelbild

| Drömjobbet. Lisa Karlson har drömt om att bli väktare sedan hon var liten.

– Jag har gjort praktik som väktare redan innan jag började här. Då ronderade vi i ett industriområde, till fots. Men sen åkte vi också på andra larm, och det kunde verkligen vara allt från ett pågående inbrott till toastopp. Man vet aldrig vad som kommer att hända, och det gör jobbet så spännande.

Både civilsamhället och väktarbolagen ser områden där en väktare skulle kunna ta över vissa arbetsuppgifter från samhället och avlasta exempelvis polisen. Men det är en utveckling som inte är helt oproblematisk.

– Det finns uppdrag som liknar det traditionellt polisiära som man ser att polisen inte hinner med idag. Jag tror att över tid så har gränsen mellan vad som är polisiärt och vad som är andra yrkesgruppers ansvarsområden skiftat, säger Johan Löfstrand och fortsätter:

– Men självklart är det viktigt att hela tiden reflektera över vad som är det strikt polisiära och vad det offentliga ska ansvara för. Totalt sett ökar inte brottsligheten, men den förändras, och därför måste vi hela tiden resonera kring gränsdragningen.