Vi börjar med en kaffe:

Ein kleiner Schwarzer, bitte.

Den lilla koppen kaffe bärs fram på silverbricka av servitrisen i vit blus, röd väst och svart fluga. På brickan som hon ställt på marmorbordet på Café Central finns så klart också en obligatorisk sockerskål och ett immigt vattenglas med en silversked ovanpå. I ett ställ på väggen hänger österrikiska, tyska och engelska dagstidningar i läspinnar och i en stor glasdisk trängs chokladtårtor, apfelstrudel och annat gott.

Artikelbild

| Spektakulära Hundertwasserhaus är en av få moderna byggnader som blivit berömd i Wien.

Det första kaféet i Wien tror man öppnade år 1865 och drevs hemma hos den armeniske spionen Johannes Deodat (1640–1725). De drygt 300-åriga kafétraditionerna i det Habsburgska riket lever starkt än i dag.

Wiens kaféer var först med "häng så länge du vill till priset av en kaffe", och blev snabbt de intellektuellas samlingsplatser. I början av 1800-talet fanns det ett 80-tal Kaffeehaus i Wien, på 1930-talet drygt 1 200. I dag finns en bråkdel kvar som bevarar traditionerna.

Mäktiga slott

Café Hawelka är ett av dem – inrökt med flottiga, nedklottrade väggar. Här råder en skön bohemisk stämning. Det kan man inte säga om en annan klassiker: eleganta Demel – berömt för sina bakverk, som dock är lite för mäktiga och söta för min smak.

Artikelbild

| Gustav Klimts ”Kyssen” lockar massor av besökare till Österreichische Galerie i slottet Belvedere.

Men att hänga på fik hela dagarna har man ju inte tid med om man vill upptäcka staden. Vi tar U-Bahn (tunnelbanan) till Hauptbahnhof – en del av Wien som bombades hårt under andra världskriget och som i dag domineras av nybyggda hus. Kontrasten är total när vi efter tio minuters promenad når ingången till barockkomplexet Belvedere – två mäktiga slott, ett orangeri och stora, perfekt skötta symmetriska trädgårdar. När de uppfördes på tidigt 1700-tal låg de i imperiehuvudstadens utkant, men nu ligger de nästan mitt i stan.

Populära "Kyssen"

Artikelbild

| Kanske var Egon Schiele det förra sekelskiftets främsta Wienkonstnär. Leopold Museum har världens största samling av hans verk.

Belvederes verkliga magnet är tavlan ”Kyssen”, Gustav Klimts (1862–1918) passionerade färgfyrverkeri, målad 1907–1908. Den hänger på en paradplats, snyggt belyst i en i övrigt mörklagd sal i Österreichische Galerie i övre Belvedere. Framför målningen av det kyssande paret står det alltid en flock besökare och tar bilder med sina mobiltelefoner.

Det märks att många kommit enbart för ”Kyssen”, som har seglat upp som en av världens mest berömda konstverk. Framför resten av samlingarna råder sällan någon trängsel, trots flera andra fina Klimtverk, hans samtida vän Egon Schieles (1890–1918) kyrkomåleri från 1400-talet och ett och annat riktigt vågat verk från i dag.

Artikelbild

| Barockslottet Schönbrunn är sommartid en plats för rader av klassiska konserter, men omges också av en härlig park.

Klimt och Schiele

Klimt tävlar postumt med Schiele om vem som skattas allra högst av Wienkonstnärerna kring förra sekelskiftet. En stor del av Klimts produktion finns kvar i Wien, utspridd på flera konstmuseer, utöver Belvedere också på Leopold Museum, Sezession och Wien Museum Karlplatz. Även Egon Schieles verk är utspridda, men här finns ett givet vallfärdsmål i Leopold Museum, med världens största samling av den alldeles för tidigt bortgångna konstnärens sexuellt laddade målningar.

Artikelbild

| I pariserhjulet på nöjesfältet Prater utspelade sig en berömd scen i filmklassikern ”Den tredje mannen” från 1949.

I kvarteret ligger även Mumok med (ofta ganska svår) kontemporär konst. Som en reaktion på det konservativa tillbakablickandet fanns det under 1960- och -70-talen en rad ytterst provokativa Wienkonstnärer, som går att se här ibland. Men frågan är om inte de också omges av ett nostalgiskt skimmer numera.

Utflippat hus

Artikelbild

| På Wiens traditionella kaféer får man hänga så länge man vill för priset av en kaffe.

Men det finns så klart undantag från nostalgin: Som arkitekten Friedensreich Hundertwassers (1928–2000) hus från 1980- och -90-talen, där det utflippade Hundertwasserhaus gjort att kvarter som turister annars aldrig skulle röra sig i fylls av folk. Att bo här betyder att man ständigt har kameror riktade mot köksfönstret.

Överlag är Wien, trots ibland för bastanta imperiehus, en arkitektonisk skönhet. Jugendstilen, som inspirerades av naturen, föddes runt förra sekelskiftet och hann på kort tid sätta starka avtryck i staden. Två hus där stilen är som mest utsökt är Majolikahaus, vid livliga matstråket Nachmarkt, och Sezession, byggt som högkvarter för jugend- och impressioniströrelsen. Något helt annat spännande väntar den som letar upp det socialistiska, kilometerlånga 1930-talsexperimentet Karl Marx Hof, en bit norr om centrum.