Det är inte så ofta man ser den här typen av studier som kan koppla en kraftig socialpolitisk förändring till den här typen av utfall, säger Kenneth Nelson, professor i sociologi vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom studien.

Forskarna har genom SCB-register studerat 400 000 vuxna i åldern 25–64 år bosatta i Sverige under 1988 till 2011.

För varje år har ett slumpmässigt och riksrepresentativt urval på runt 15 000 personer gjorts, med uppgifter om inkomst, sysselsättning och familjesituation. Uppgifterna har sedan jämförts med information om arbetslöshetsförsäkringen, a-kassan.

Kopplas till a-kassa

Studien visar att risken för ensamstående föräldrar att hamna i fattigdom har ökat från 7 procent sedan slutet på 1980-talet till 28 procent för snart nio år sedan. Bland singlar utan barn har andelen gått från 10 procent till 24 procent.

Det har dykt upp en ny slags riskgrupp som är de ensamstående som inte har möjlighet att dela sina inkomster med en sambo. Den gruppen var inte lika utsatt tidigare när socialpolitiken fungerade som det var tänkt, säger Kenneth Nelson.

Forskarna har kunnat utesluta andra möjliga förklaringar, som förändringar i barnbidraget, försörjningsstödet, sjukförsäkringen och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Förändringar på arbetsmarknaden, som en ökad andel tidsbegränsade anställningar och egenföretagare, analyserades också.

När vi kontrollerar dessa variabler kvarstår sambandet att mycket av uppgången i fattigdom bland ensamstående med och utan barn beror på att arbetslöshetsförsäkringar skurits ned ganska kraftigt i en period av väldigt hög arbetslöshet, säger Nelson.

Forskarna har använt EU:s definition av risk för fattigdom, vilket är den person som har en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten.

Kurvan sköt i höjden

Från 2005 sköt kurvan av andelen ensamstående såväl med som utan barn i höjden, från att ligga runt 15 procent till att ligga på 24 respektive 28 procent 2011.

Kenneth Nelson förklarar att ersättningen från a-kassan relativt sett har eroderats, och ersättningen har även skurits ned för de som är längre i arbetslöshet.

Under 2000-talet kom sedan skärpta arbetsvillkor med högre a-kasseavgift, framför allt för de som arbetade på marknader med högre risk.

Det gjorde att andelen av de arbetslösa som fick en ersättning gick näst intill spikrakt nedåt, säger Nelson.

Han påpekar att det inte finns en enda förklaring till fattigdom, men i studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften European Sociological Review , sticker nedskärningar i arbetslöshetsersättningen verkligen ut. Sociologiprofessorn anser att på detta område behålls lite av en chimär om Sverige som "den generösa välfärdsstaten", när det egentligen inte ser ut så i dag.

I början av den period som vi analyserar stod den svenska välfärdsstaten på topp, precis innan krisen 1991.

"Politiker borde våga"

Forskarna har gjort beräkningar på hur riskgruppernas storlek hade förändrats om a-kassan lämnats oförändrad under årens lopp. Resultatet är att för såväl ensamstående föräldrar som ensamstående utan barn hade andelen potentiellt halverats – det vill säga från 28 och 24 procent till runt 15 och 12 procent.

En invändning mot att skjuta till mer pengar i a-kassesystemet är att det skulle innebära höga kostnader, och skapa negativa incitament för arbete. Kenneth Nelson anser dock att nationalekonomer och politiker lägger för stor vikt vid detta, och att makrostudier på andra länder inte visat något samband.

Jag kan tycka att man från politiskt håll åtminstone borde börja diskutera a-kassan mer och våga ta i den frågan.