Jenny bor sedan ett par decennier i Norge. Där finns en unik bokgenre, norska romanserier, som skapade av den norsk-svenska författaren Margit Sandemo med mastodontserien "Sagan om isfolket" på 1980-talet. Serien var planerad som åtta böcker, men blev 47. Margit Sandemo kom därefter med flera långa bokserier som älskades av läsarna.

Jennys första trilogi utkom 2016 och hette "Lydias löfte". Den togs emot med öppna armar av den norska publiken.

Vad utmärker genren?
Artikelbild

| "Aftonstjärnan" tillhör en norsk, unik gengre som heter norska romanserier som skapades på 80-talet i och med serien "Sagan om isfolket".

– Ramen är att de ska utspela sig förr i tiden och vara historiskt korrekta, så det krävs mycket researcharbete, säger Jenny Micko. De innehåller romantik, spänning, familjehemligheter och en stark kvinnlig huvudperson.

– Alltså både lite chick lit och feelgood, men med en tydlig historisk bas som gör att läsaren lär sig saker.

Berätta om Afonstjärnans första bok!

– Berättelsen tar sin början i Bergen 1907. Jag har valt spännande miljöer, som mentalsjukhuset och teatern som 1944 blev till ruiner i ett brittiskt bombanfall. Den har tryckts i 290 000 exemplar, men många av dem delas ut gratis. Det är en pr-grej för att skapa sug efter tvåan.

Hur många delar blir det?

– Jag vet inte. Det beror på hur populär serien blir, och på min egen fantasi förstås. Men än lider jag ingen brist på det senare. Jag är inne på bok nio nu. Förlaget har byggt upp ett lager eftersom tanken är att delarna ska komma ut i tät följd takt och takten får inte hindras av att jag blir sjuk eller så.

Hur har mottagandet varit?

– Mycket bra. Jag följer vad som skrivs i sociala medier och begeistringen är stor, vill jag nog säga. Det är jätteroligt.

Vilka läser dig?

– Mest kvinnor. Böckerna är lättlästa och saluförs i mataffärer och kiosker.

Det skulle en del författare fnysa åt . . .

– Absolut, men för mig är det viktigaste som författare att bli läst och att sprida läsglädje. Jag har roligt när jag skriver, lär mig massor och struntar i prestige.

Var författare ett självklart val?

– Snarare en flickdröm. Jag har alltid skrivit noveller, men en hel bok och en lång serie, det hade jag inte trott att jag skulle klara. Jag är fortfarande lite överraskad.

Hur hamnade du i Norge?

– Jag var på Cypern i ungdomen, blev kär i en norrman och flyttade hit. Förhållandet sprack men jag stannade kvar och gick in för att lära mig språket ordentligt. Sedan utbildade jag mig till journalist, träffade Thomas och så blev vi ett par.

– Jag är i huvudsak magasinsjournalist och har arbetat mycket för en tidning som heter "Vi över 60". Jag gillar det. Dagens 60-åringar är som fräscha 40-åringar, med massor av livserfarenhet.

Micko låter bekant.

– Javisst, Lena Micko är min kära moster. Vi ses på jularna och under semestern då jag alltid kommer till Linköping, där jag också har min mamma, styvpappa och en bror kvar. Däremot har både min pappa, syster och min andra bror flyttat hit till Bergen.

Oj, hur kommer det sig?

– Ja, det blev förtjusta i staden och Norge helt enkelt. Min pappa Peter träffade till och med kärleken och flyttade ut på landet.

Och du stannar kvar?

– Ja, så blir det. Jag är engagerad i den lokala djurskyddsföreningen i Bergen och vill ha en gård så att jag kan ha ännu fler djur. Inte för matproduktion, vi är åt veganhållet, men för att de ska få leva och ha det bra för sin egen skull.

carina.glenning@ostmedia.se