Ledarkrönika USA tycker att vi ska ta hem ”våra” terrorister från Syrien. Det gör arbetet lite enklare för det politiska etablissemanget, att säga nej till Förenta Staterna i allmänhet – och en president vid namn Donald Trump i synnerhet – är ju lätt att göra utan att slippa besvärliga följdfrågor. Fast dessa kan komma i vilket fall som helst. Och då uppenbaras plötsligen en frontalkonfrontation mellan ett antal mer eller mindre politiskt korrekta uppfattningar.

Vad som hänt är att ett stort antal terrorister från den kollapsade Islamiska staten av utländsk härkomst nu sitter fängslade i Syrien, inte minst i områden kontrollerade av kurdiska styrkor. Det finns inga resurser för att lagföra terroristerna, alltså vill man utvisa mördarna. Det gäller också de svenska medborgare som sökte sig till det så kallade kalifatet på tiden det begav sig och som fortfarande är i livet.

Några av dessa personer har intervjuats i svensk media. En del är ångerfulla (eller låtsas åtminstone vara det), andra håller fast vid sina ideal. Många vädjar till Sverige, alla tycker att svenska myndigheter har en skyldighet att hjälpa dem. Se där ett område där våra moderna värderingar fått fäste: den låtsade hjälplösheten och framför allt oförmågan att ta ansvar för egna handlingar! Att ingen påstår sig ha deltagit i krigsförbrytelser kan man möjligen förstå, men skam går på torra land när vissa till råga på allt påstår att de inte sett eller anat något.

IS-resenärarena förtjänar inga sympatier och generellt sett inte heller någon hjälp. Ett undantag är visserligen barn som också är svenska medborgare. De som lite grötmyndigt påpekat våra nationella skyldigheter i just de fallen har faktiskt rätt – om möjligt bör barnen hjälpas hem. Men vad händer sedan? Är inte resan till krigets Syrien att likna vid barnmisshandel, kan inte de fysiska och psykiska påfrestningarna jämföras med exempelvis sexuella övergrepp? Borde barnen i så fall inte tas om hand av myndigheterna och placeras i fosterhem?

Inget lär hända och inga vuxna som faktiskt tar sig till Sverige – med eller utan myndigheternas hjälp – lär ställas inför rätta. Att lagföra enskilda krigsförbrytare är svårt och dessutom släpar den svenska lagstiftningen efter. Jo, nu ska äntligen medlemskap i terrorrörelser förbjudas! Det är så dags, men avspeglar en debatt som också präglats av naiv eftersläpning. Det är inte många år sedan som allt för hårda önskemål i dylik riktning riskerade att stämplas som islamofobi. Antiterrorismen uttolkas framför allt som mjuka åtgärder, fler fritidsgårdar och samtal med ungdomar på glid.

Som man bäddar får man ligga, men varför ska andra nationer drabbas av våra misstag? I relativ bekvämlighet har IS kunna rekrytera terrorister i Sverige, men varför ska kurder och andra lida för det? I den meningen har vi en skyldighet att ”ta hem” våldsverkarna, inte för att därför att Sverige har några särskilda skyldigheter gentemot dessa terrorister, utan därför att vi annars dumpar våra misslyckanden i andra länder.

Dilemmat är omöjligt att lösa, men regeringen låtsas uppenbarligen att det regnar. Det heter att vi inte har någon skyldighet gentemot IS-resenärerna (vilket är rätt), att strider gör det omöjligt för UD och andra att agera (vilket bara delvis är sant) och att frågan måste lösas ”internationellt”. Det senare är en omskrivning för att någon annan måste göra något, oavsett om detta är realistiskt eller inte.

Jo, så hävdas också att krigsförbrytare bör lagföras lokalt. Borde inte detta innebära att terroristerna överlämnas till den syriska rättvisan, det vill säga regimen Assad? Där riskerar de tortyr, dödsstraff och ”försvinnanden”. Fast då kan vi ju protestera! Den dubbelmoraliska stormakten Sverige lever och frodas.