Som hur Silicon Valley lyckats behålla sin attraktionskraft som världens främsta innovations- och entreprenörsmiljö under så lång tid. Men också hur Sverige trots sin litenhet står sig så väl på den globala marknaden. Jag funderar över hur vi ska fortsätta utveckla vår frontposition ­­– hur vi kan finslipa Sveriges konkurrensfördelar och skapa ännu bättre förutsättningar för våra bolag att lyckas. Ändå är det i upplevelsen av förhållningssätt, kultur och värderingar i Kalifornien som min främsta behållning ligger.

Jag funderar mycket kring hur vi kan lära oss av ett mer riskvilligt klimat, där alla kan prova en egen idé och starta ett nytt företag utan rädslan för att inte komma tillbaka i jobb om de misslyckas. Jag funderar över hur misslyckanden i högre utsträckning kan ses som en merit. Och jag funderar på vad vi kan ta till oss av den amerikanska ”fail fast”-kulturen av att testa och utvärdera kontinuerligt. Men tankarna snurrar också kring den mentalitet jag stött på som känns rätt ”laid-back” och inte så prestigefull. Där det modemedvetna och trendkänsliga klimat vi har här hemma känns fjärran. Där umgänge och upplevelser känns mer centralt än husrenoveringar och piffade sommarstugor.

Jag förstår att detta är en kultur som vuxit fram över tid, och som består av många olika faktorer. Jag förstår att jag inte kan anamma och rulla ut den hemma, utan att vår kontext är en annan. Men jag hoppas att mina nya insikter skall kunna bidra till förändring, om än i det lilla. Och att jag emellanåt kan utmana mitt – eller ditt – förhållningssätt som det självklara.

Som vår möteskultur hemma. Kanske känner du igen dig i min vardag där kalendern ofta innehåller möten från morgon till sen eftermiddag? Nej, jag skulle vilja bära med mig känslan av att ha en kalender som i högre utsträckning inbjuder till flexibilitet och spontanitet. Som innehåller reflektions- och rekreationstid. Där det känns ok att tillbringa morgonen hemma för att första mötet inte börjar förrän klockan 10. Där ”work-life balance” får en ny mening. Jag vill behålla insikten om att värdet ligger i relationen, mötets kvalitet och resultatet.

Och jag vill fortsätta utforska misslyckanden, och betydelsen av att ha upplevt motgångar för att lyckas. Denna mentalitet verkar intressera många av oss här hemma. Vad kan vi lära av detta sätt att tänka, är det många som frågar sig. Och lite ironiskt blir det när jag sitter på distans och följer rapporteringen i Sverige. Där #transportgate trendar på twitter. För till skillnad från Kalifornien verkar vi här hemma ha en ”blame”-kultur av sällan skådat slag. Syndabockar ska utses, det råder pajkastning mellan politiska företrädare – och ministrar avsätts på löpande band. Till vilken nytta undrar jag?

Det finns en underbar historia från en managementbok där en anställd vid ett företag i USA vid ett tillfälle gör ett misstag som kostar bolaget en miljon dollar. Den anställde blir inkallad till högste chefen och förväntar sig att bli avskedad på stående fot. Hos chefen får den anställde en rejäl utskällning – men inget avskedande. Då den anställde försiktigt frågar om chefen inte tänkt säga upp hen, svarar chefen. ”Säga upp?! Jag har just investerat 1 miljon dollar i dig. Det innebär att du nu är min mest värdefulla medarbetare”. Den attityden. Det j-lar anammat. För det är klart att hur vi än misslyckats i fallet Transportstyrelsen, så finns det mycket vi kan lära oss. Och det är klart att de människor som begått misstag här, fortfarande har många kompetenser och erfarenheter att bidra med i andra sammanhang. Så lite mer överseende och tolerans skulle sitta bra tänker jag.

Så vad tar jag med mig? Många möten som ska sorteras och följas upp. Många tankar om det svenska innovationssystemet vs det som finns i Silicon Valley. Insikten om att det inte går att återskapa, men däremot att det går att plocka godbitar och implementera i vår egen kontext. Kraft att fortsätta utveckla våra styrkor och jobba vidare med våra värderingar… och – jag kommer att börja städa upp i min almanacka, fokusera på en bra balans mellan jobb och fritid – och inte minst se till att stötta människor i motgång. Då och då kommer jag också fortsätta zooma ut ur den bubbla som är Linköping, Östergötland och Sverige, för att få en dos av ett större sammanhang. Perspektiv.